Kejsarens nya kläder…/ The Emperor’s New Clothes…

aemperor

By: HC Andersen

Vem är kejsaren i dag? Vad är kläderna? Vem är pojken? Vilka är folket?
(Lyssna: http://www.ur.se/Produkter/180284-H.C.-Andersen-Kejsarens-nya-klader)

Who is the emperor today? What are the clothes? Who is the boy? Who are the people?
(English below)

För många år sedan levde en kejsare, som tyckte så ofantligt mycket om vackra nya kläder, att han slösade alla sina pengar för att bli riktigt fin och grann. Han brydde sig inte om sina soldater, brydde sig inte om teatern eller att åka omkring på promenaderna om det inte var för att få visa sina nya kläder. Han bytte rock varje timme på dagen. Om andra kungar sade man ofta att de satt i rådslag. Om denna så sade man alltid: kejsaren är i garderoben.

I den stora staden, där han bodde, gick det mycket livligt till. Varje dag kom många främlingar. En dag kom två bedragare. De gav sig ut för att vara vävare och sade, att de kunde väva det vackraste tyg  som man kunde tänka sig. Inte nog med att färgerna och mönstret var ovanligt vackert, de kläder, som syddes av tyget, hade även den underbara egenskapen, att de var osynliga för de människor, som misskötte sitt arbete eller dum.

– Det skulle ju vara fina kläder, tänkte kejsaren. Då jag hade på mig dem, skulle jag kunna upptäcka, vilka män i mitt rike som missköter sitt arbete och jag skulle kunna skilja de kloka från de dumma. Det tyget måste genast vävas åt mig. Och så gav han de två bedragarna mycket pengar i förskott så att de skulle kunna börja sitt arbete.

De satte också upp två vävstolar och låtsades, som de arbetade, men de hade inte det ringaste på vävstolen. De begärde oupphörligt det finaste silke och det präktigaste guld; men detta stoppade de i sin egen ficka och arbetade med de tomma vävstolarna, och det till långt in på nätterna.

-Nu skulle jag ändå bra gärna vilja veta, hur långt de kommit med tyget, tänkte kejsaren. Han var litet underlig till mods, då han tänkte på, att den som var dum eller som misskötte sitt arbete inte kunde se det. För sig själv trodde han inte att han behövde vara orolig, men ville först skicka någon för att se till, hur det stod till. Var enda människa i staden visste, vilken sällsam kraft tyget hade, och var och en önskade se, hur dålig eller dum hans granne var.

– Jag vill sända min gamle, trogne minister bort till vävarna, tänkte kejsaren. Han kan bäst se hur tyget tar sig ut för han har förstånd, och ingen sköter sitt arbete bättre än han.

Nu gick den gamle, hederlige ministern in i salen, där de båda bedragarna satt och arbetade med de tomma vävstolarna.  Åh, Gud bevare oss! tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen. Jag kan ju inte se någonting! Men det sade han inte.

De båda bedragarna bad honom gå närmare och frågade, om det inte var ett vackert mönster och sköna färger. Med det samma pekade de på den tomma vävstolen. Den stackars gamle ministern fortfor att spärra upp ögonen, men kunde inte se någonting, för det fanns ingenting. Herre Gud! tänkte han, skulle jag vara dum? Det har jag aldrig trott, och det, bör ingen människa få veta. Skulle jag inte duga att sköta mitt arbete? Nej, det går inte an, att jag säger, att jag inte kan se tyget.

– Nå, ni säger ingenting, sade den ene..

– Åh, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert ! sade den gamle ministern och tittade genom sina glasögon. Vilket mönster och vilka färger! Ja, jag skall säga till kejsaren, att jag tyckte väldigt mycket om det.

– Nå, det gläder oss, sade de båda vävarna, och nu nämnde de färgerna och det sällsamma mönstret vid namn. Den gamle ministern hörde noga på,. så att han skulle kunna säga det samma, då han kom hem till kejsaren, och det gjorde han.

Nu begärde bedragarna mera pengar, mera silke och guld, som de skulle använda till vävnaden. Alltsammans stoppade de i sina egna fickor, och i väven kom inte en tråd, men de fortsatte som förut att väva på den tomma vävstolen.

Kejsaren sände snart en annan av sina hederlig tjänsteman dit för att se, hur det gick med väven och om tyget snart vore färdigt. Det gick på samma sätt som med ministern: hån såg och såg, men eftersom det inte fanns annat än de tomma vävstolarna, kunde han ingenting se.

– Ja, är det inte ett vackert tyg? sade de båda bedragarna och visade och förklarade det vackra mönstret, som alls icke fans till.

– Dum är jag inte, tänkte mannen. Det måste vara min anställning hos kungen som jag inte duger till? Det var då verkligen konstigt! Men det får jag inte låta någon märka. Och så prisade han tyget, som han inte såg, och förklarade dem sin förtjusning över de vackra färgerna och det präktiga mönstret. Ja, det är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.

Alla människor i staden talade om det vackra tyget.

Nu ville kejsaren själv se det, medan det ännu var i vävstolen. Med en hel skara utmärkta män, bland dem de två gamla, hederliga männen, som förut hade varit där, gick han till de båda listiga bedragarna, som nu vävde av alla krafter, men utan något material i vävstolen.

– Ja, är det inte magnifikt? sade de båda hederliga männen. Eller hur ers majestät se, vilket mönster, vilka färger! Och så pekade de på den tomma vävstolen, för de trodde, att de andra nog kunde se tyget.

– Vad vill det här säga! tänkte kejsaren. Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte till att vara kejsare? Det var det förfärligaste, som kunde hända mig!
– Åh, det är mycket vackert! sade kejsaren. Det har mitt allra högsta bifall. Och han nickade belåten och betraktade den tomma vävstolen; för han ville inte säga, att han ingenting kunde se. Alla, som han hade med sig, såg och såg, men såg ändå inte mer än alla de andra. De sade, liksom kejsaren: Åh, det är mycket vackert! och rådde honom att klä sig i detta nya präktiga tyg första gången vid den stora procession, som snart skulle äga rum.

– Det är magnifikt, ypperligt, charmant ! gick det från mun till mun. Kejsaren gav bedragarna var sitt riddarkors att hänga i knapphålet och titeln vävjunkare.

Hela natten före den dag, då processionen skulle äga rum, satt bedragarna uppe och hade över sexton ljus tända. Folk kunde se, att de hade bråttom med att få kejsarens nya kläder färdiga. De låtsades, som de tog tyget ur vävstolen. De klippte i luften med stora saxar. De sydde med synål utan tråd och sade slutligen
– Se så, nu är kläderna färdiga!

Kejsaren kom själv dit med sina förnämsta följeslagare och de båda bedragarna lyfte ena armen i vädret, som om de hållit i något, och sade:
– Här är benkläderna!
– Här är rocken!
– Här är manteln!
och så vidare. De är lätta som spindelväv ! Man skulle kunna tro, att man inte hade någonting på kroppen, men det är just det som är det fina hos dessa kläder.

– Ja! sade alla följeslagarna, men de kunde ingenting se, för det fanns ingenting att se.

– Skulle nu ers kejserliga majestät allra nådigast tänkas ta av sig sina kläder så skall vi klä på er de nya der borta framför den stora spegeln, sade bedragarna.

Kejsaren tog av sig alla sina kläder och bedragarna låtsade, som de gav honom plagg efter plagg av de nya, som skulle vara sydda. De tog honom om midjan och liksom band fast något. Det var släpet och kejsaren vred och vände sig framför spegeln.

– Gud, vad det klär väl ! Vad det sitter utmärkt ! sade de allesammans. Vilket mönster! Vilka färger! Det är en dyrbar dräkt!

– Tronhimmeln, som skall bäras över ers majestät i processionen, väntar där utanför! anmälde överceremonimästaren.

– Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren. Sitter det inte bra? Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln, för att det skulle se ut, som om han riktigt betraktade sin ståt.

Kammarherrarna, som skulle bära släpet, famlade med händerna ut åt golvet, som om de tagit upp släpet, och gick och höll händerna i luften, för det fick inte märkas att de ingenting kunde se.

Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimmeln, och alla människor på gatan och i fönstren sade:

– Åh, vad kejsarens nya kläder är vackra! Vilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville avslöja, att han ingenting såg för då hade han ju inte dugt för sin anställning eller varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.

– Men han har ju ingenting på sig ! sade ett litet barn.

– Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.

– Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger.
– Han har ingenting på sig!

– Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fanns.

—–

Many years ago there was an Emperor so exceedingly fond of new clothes that he spent all his money on being well dressed. He cared nothing about reviewing his soldiers, going to the theatre, or going for a ride in his carriage, except to show off his new clothes. He had a coat for every hour of the day, and instead of saying, as one might, about any other ruler, ”The King’s in council,” here they always said. ”The Emperor’s in his dressing room.”

In the great city where he lived, life was always gay. Every day many strangers came to town, and among them one day came two swindlers. They let it be known they were weavers, and they said they could weave the most magnificent fabrics imaginable. Not only were their colors and patterns uncommonly fine, but clothes made of this cloth had a wonderful way of becoming invisible to anyone who was unfit for his office, or who was unusually stupid.

”Those would be just the clothes for me,” thought the Emperor. ”If I wore them I would be able to discover which men in my empire are unfit for their posts. And I could tell the wise men from the fools. Yes, I certainly must get some of the stuff woven for me right away.” He paid the two swindlers a large sum of money to start work at once.

They set up two looms and pretended to weave, though there was nothing on the looms. All the finest silk and the purest old thread which they demanded went into their traveling bags, while they worked the empty looms far into the night.

”I’d like to know how those weavers are getting on with the cloth,” the Emperor thought, but he felt slightly uncomfortable when he remembered that those who were unfit for their position would not be able to see the fabric. It couldn’t have been that he doubted himself, yet he thought he’d rather send someone else to see how things were going. The whole town knew about the cloth’s peculiar power, and all were impatient to find out how stupid their neighbors were.

”I’ll send my honest old minister to the weavers,” the Emperor decided. ”He’ll be the best one to tell me how the material looks, for he’s a sensible man and no one does his duty better.”

So the honest old minister went to the room where the two swindlers sat working away at their empty looms.

”Heaven help me,” he thought as his eyes flew wide open, ”I can’t see anything at all”. But he did not say so.

Both the swindlers begged him to be so kind as to come near to approve the excellent pattern, the beautiful colors. They pointed to the empty looms, and the poor old minister stared as hard as he dared. He couldn’t see anything, because there was nothing to see. ”Heaven have mercy,” he thought. ”Can it be that I’m a fool? I’d have never guessed it, and not a soul must know. Am I unfit to be the minister? It would never do to let on that I can’t see the cloth.”

”Don’t hesitate to tell us what you think of it,” said one of the weavers.

”Oh, it’s beautiful -it’s enchanting.” The old minister peered through his spectacles. ”Such a pattern, what colors!” I’ll be sure to tell the Emperor how delighted I am with it.”

”We’re pleased to hear that,” the swindlers said. They proceeded to name all the colors and to explain the intricate pattern. The old minister paid the closest attention, so that he could tell it all to the Emperor. And so he did.

The swindlers at once asked for more money, more silk and gold thread, to get on with the weaving. But it all went into their pockets. Not a thread went into the looms, though they worked at their weaving as hard as ever.

The Emperor presently sent another trustworthy official to see how the work progressed and how soon it would be ready. The same thing happened to him that had happened to the minister. He looked and he looked, but as there was nothing to see in the looms he couldn’t see anything.

”Isn’t it a beautiful piece of goods?” the swindlers asked him, as they displayed and described their imaginary pattern.

”I know I’m not stupid,” the man thought, ”so it must be that I’m unworthy of my good office. That’s strange. I mustn’t let anyone find it out, though.” So he praised the material he did not see. He declared he was delighted with the beautiful colors and the exquisite pattern. To the Emperor he said, ”It held me spellbound.”

All the town was talking of this splendid cloth, and the Emperor wanted to see it for himself while it was still in the looms. Attended by a band of chosen men, among whom were his two old trusted officials-the ones who had been to the weavers-he set out to see the two swindlers. He found them weaving with might and main, but without a thread in their looms.

”Magnificent,” said the two officials already duped. ”Just look, Your Majesty, what colors! What a design!” They pointed to the empty looms, each supposing that the others could see the stuff.

”What’s this?” thought the Emperor. ”I can’t see anything. This is terrible!

Am I a fool? Am I unfit to be the Emperor? What a thing to happen to me of all people! – Oh! It’s very pretty,” he said. ”It has my highest approval.” And he nodded approbation at the empty loom. Nothing could make him say that he couldn’t see anything.

His whole retinue stared and stared. One saw no more than another, but they all joined the Emperor in exclaiming, ”Oh! It’s very pretty,” and they advised him to wear clothes made of this wonderful cloth especially for the great procession he was soon to lead. ”Magnificent! Excellent! Unsurpassed!” were bandied from mouth to mouth, and everyone did his best to seem well pleased. The Emperor gave each of the swindlers a cross to wear in his buttonhole, and the title of ”Sir Weaver.”

Before the procession the swindlers sat up all night and burned more than six candles, to show how busy they were finishing the Emperor’s new clothes. They pretended to take the cloth off the loom. They made cuts in the air with huge scissors. And at last they said, ”Now the Emperor’s new clothes are ready for him.”

Then the Emperor himself came with his noblest noblemen, and the swindlers each raised an arm as if they were holding something. They said, ”These are the trousers, here’s the coat, and this is the mantle,” naming each garment. ”All of them are as light as a spider web. One would almost think he had nothing on, but that’s what makes them so fine.”

”Exactly,” all the noblemen agreed, though they could see nothing, for there was nothing to see.

”If Your Imperial Majesty will condescend to take your clothes off,” said the swindlers, ”we will help you on with your new ones here in front of the long mirror.”

The Emperor undressed, and the swindlers pretended to put his new clothes on him, one garment after another. They took him around the waist and seemed to be fastening something – that was his train-as the Emperor turned round and round before the looking glass.

”How well Your Majesty’s new clothes look. Aren’t they becoming!” He heard on all sides, ”That pattern, so perfect! Those colors, so suitable! It is a magnificent outfit.”

Then the minister of public processions announced: ”Your Majesty’s canopy is waiting outside.”

”Well, I’m supposed to be ready,” the Emperor said, and turned again for one last look in the mirror. ”It is a remarkable fit, isn’t it?” He seemed to regard his costume with the greatest interest.

The noblemen who were to carry his train stooped low and reached for the floor as if they were picking up his mantle. Then they pretended to lift and hold it high. They didn’t dare admit they had nothing to hold.

So off went the Emperor in procession under his splendid canopy. Everyone in the streets and the windows said, ”Oh, how fine are the Emperor’s new clothes! Don’t they fit him to perfection? And see his long train!” Nobody would confess that he couldn’t see anything, for that would prove him either unfit for his position, or a fool. No costume the Emperor had worn before was ever such a complete success.

”But he hasn’t got anything on,” a little child said.

”Did you ever hear such innocent prattle?” said its father. And one person whispered to another what the child had said, ”He hasn’t anything on. A child says he hasn’t anything on.”

”But he hasn’t got anything on!” the whole town cried out at last.

The Emperor shivered, for he suspected they were right. But he thought, ”This procession has got to go on.” So he walked more proudly than ever, as his noblemen held high the train that wasn’t there at all.

Det här inlägget postades i Andras tankar/ Others thoughts, Egna tankar/ Own thoughts. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s