Ur Mellan glömska & gryning av Hans Ekdahl

Det har funnits stammar i Afrika och på andra håll i världen helt övertygade om att deras rituella danser och gnidande av pinnar varit en nödvändig förutsättning för att de ännu en gång skulle få se solen gå upp, för att universum inte skulle stanna av.

Det finns personer i vår kultur, som rycker på axlarna och fnissar åt sådant beteende. Om den sortens skeptiker får härja fritt, äter de upp allt levande.

Numera känner jag mig allt mer
och mer som en sådan dansande
inföding
och helt övertygad är jag
om att det är jag
som rör universum.

Jag håller världen igång
och världen är min vilja
och min föreställning.

Det kan ju låta mycket galet
– nästan storhetsvansinnigt.
Som den föga anspråkslöse sälle
jag är
framhärdar jag emellertid
i min övertygelse.

Men jag saknar dig, min älskling
och din fläskiga stjärt.
Bakom den sov jag alltid så bra
och så lugnt och stilla.

Det här inlägget postades i Andras tankar/ Others thoughts. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s