Tyvärr, jag har inte råd (- ett kapitel om flykt?) / Sorry, I can’t afford it (- a chapter about running away?)

Tyvärr, jag har inte råd
– ett kapitel om flykt?

arbete

Foto: Erik Johansson, http://erikjohanssonphoto.com/

En av de vanligaste strukturerna som vi människor använder för att undvi-
ka att upptäcka att vi har egna val är via pengar. Det här kapitlet behand-
lar ett av vårt lands mest tabubelagda områden. Pengar. Och eftersom
pengar är ett svårt ämne kommer här ett litet förtydligande:

Det finns människor som är fattiga. Det finns människor som har fått
fruktansvärda förutsättningar i livet. Det här kapitlet handlar inte om vare
sig fattiga eller rika ytterligheter. Det handlar om oss i mellanskiktet. Oss i
gråzonen.

I den grå zonen.

Pengar tycks binda oerhört mycket energi i samhället. Vare sig en män-
niska har för litet eller för mycket pengar tycks det gå åt väldigt mycket
energi till att bry sig om pengar. Så att pengarna får styra.
Ett sätt som pengarna får styra är att vi ofta använder dem för att hindra
oss från att upptäcka att vi har valmöjligheter.

– Naeehj, jag kan inte ta pappaledigt, för jag tjänar ju mer än Monica och
har ju lån på huset och vi har inte råd att jag tar pappaledigt.

So what! är det viktigt för dig att vara med ditt barn eller inte? Ska du
skylla på pengarna för att du inte vågar vara riktigt nära och för att du
tycker det är litet äckligt att byta blöjor och tråkigt att sitta i lekparken
och stirra när din lilla parvel klafsar runt i gyttjan när du hellre egentligen
sitter och känner dig viktig på ett rätt så betydelselöst möte för att du har
”fått för dig” att din karriär är viktig för att ni måste ha pengarna du tjänar
så att ni kan ha en fyrhjulsdriven Volvo med tjock stötfångare.
Eller: -Nej, jag kan inte åka med på skidresan, för jag har redan tagit ut all semester. Och jag kan inte ta tjänstledigt för det har jag inte råd med
och förresten skulle jag inte få det för chefen i alla fall.

Jasså? Jaha. Ja då så. Ja då är det väl så då.

Grattis!

Det är intressant att de allra flesta tycks köpa en så dyr lägenhet som de
”har råd” med. Det är väldigt få som köper en lägenhet eller hus som
kostar mindre än det de ”har råd” med.

Det skulle kunna vara så att när en människa ”har råd” med något. Då har
hon tillgång till pengar att köpa något för. Men som samhället ser ut idag
innebär ju ”att ha råd” att man har råd att låna. Vilket verkar innebära att
de flesta till slut inte har råd med något annat än … att ha råd.

Och det är ju litet ironiskt.

Ungefär lika ironiskt som att vi arbetar för att skaffa oss möjligheter att
njuta av fritid. Möjligheter som att äga sommarstugor och båtar och ha
gymkort och fina bilar och stor trädgård och sjöläge. Och så blir det så
dyrt att vi måste arbeta så att vi inte har nån fri tid att vara i båten och i
trädgården.

Jag säger inte att det är den främsta anledningen men jag kan konsta-
tera att det är en väldigt tydlig konsekvens. Och jag är övertygad om att
det är en av de större anledningarna. Alltså: att många av oss sätter oss
i ekonomiskt svåra situationer för att vi omedvetet inte orkar härbärgera
det faktum att vi har ett val.

Något annat riktigt bra svar kan jag inte komma fram till när jag funderar
på varför de flesta tycks belåna sig i närheten av vad de maximalt har råd
med. Jag har bara enstaka vänner som har köpt ett billigare boende och
billigare bil än de ”har råd med”. De har köpt sina billigare boenden för
att de vill göra andra val. Val som att åka på semester eller käka god mat.

Varför köper så få människor tid? Hur kan det komma sig att när folk bör-
jar tjäna femtitusen i månaden och mer än det. Då arbetar de fortfarande
precis lika mycket, eller mer.

Jag tror att framtidens klassamhälle kommer att bli. Och kanske redan är:
en överklass av människor som har lärt sig göra egna val, och en under-
klass som inte har gjort det. Och då kan man vara överklass och tjäna
femtontusen i månaden och underklass och tjäna hundratusen i månaden.
För egentligen. Vad är det för värde i att tjäna hundratusen i månaden om
man ändå inte känner sig friare än vad en student gör som får in några tu-
sen i månaden? Om man ändå inte upplever att man kan påverka sin livs-
situation. Och det tycks mig tydligt att förmågan att göra egna val verkar
ha ganska litet att göra med storleken på inkomst. Och jag vill återigen
betona att det finns ett fåtal människor som verkligen är ”fattiga”, men
de flesta är inte det.

Många vill gärna känna sig som fattiga för att det ökar känslan av ofrihet,
uppgivenhet och orättvisa. Och den känslan kanske är familjär och ger
ett slags trygghet. Men i många av dessa fall tror jag att storleken på
inkomsten spelar liten roll för känslan av att kunna påverka sin situation
Och förmodligen skulle dessa människor känna samma uppgivenhet och
orättvisa även om de tjänade dubbelt så mycket pengar.
De skulle bara flytta gränsen.

Min huvudtes med det här resonemanget är att många av oss lägger ut
mandaten att göra val i vardagen till bankboken. Och omedvetet ser vi
till att den boken töms regelbundet via fasta kostnader. Så att utrymmet
för att göra nya val blir ganska litet. Och att sjukdomsvinsten med detta
beteende är trygghet. Trygghet och krav på en gång. Krav som till exem-
pel gör att man går upp ur sängen utan att ligga och fundera på vad man
egentligen har för behov. Och trygghet för att man till exempel slipper
ifrågasätta sin vardag och inte behöver utsätta sig för att utforska vare sig
sina drömmar eller sig själv.

Därför ökas de artificiella behoven med inkomsten. Så att de egentliga
behoven inte ska få så stort utrymme. Det är måhända en lätt cynisk bild.
Men tyvärr är den min bild, cynisk eller ej.

För det måste vara väldigt få som egentligen ”behöver” en större tv och
en längre bil och en bredare gräsmatta. Jag är fullständigt förbluffad över
hur många låg- och medelinkomsttagare som åker omkring i bilar för en
kvarts miljon eller mer. Jag blir fullständigt förbluffad över hur mycket
elektronik det säljs i landet. Överhuvudtaget vad mycket det säljs av alla
möjliga slag.

Så ”behoven” som många övertygar sig om att de har. De finns egentli-
gen inte. Det egentliga behovet kanske är att distrahera sig från känslor
som ligger därinne och jäser och puttrar.

Hur kommer det sig att vissa människor tycks ha hur mycket pengar som
helst medan andra verkar nästan svälta när de faktiskt har samma lön och
likartad familjesituation?

Märkligt.

ur HÅNGLA MER! En bok om att ge sig hän av Klas Hallberg
https://www.facebook.com/forelasareklashallberg

 

 

Sorry, I can’t afford it

– a chapter about running away?

One of the most common ways to avoid discovering our freedom of choice is through the use of money. This chapter deals with one of our biggest taboos. Money. And since money is a touchy subject, here’s a small clarification:

There are poor people. There are people born into impossible circumstances. This chapter is not about the extremely poor nor rich. It’s about the people in between. About us folks in the grey area.

In the grey area.

Money seems to bind an incredible amount of energy in our society. Whether a person has too little or too much money they seem to spend an awful amount of energy caring about money. So that money rules. One way we let it rule is by using them to prevent us from discovering that we have options.

– Well yeah but you know I can’t really take a parental leave, because I make more money than my wife Monica and we have the mortgage on the house and we couldn’t afford me taking a parental leave.

So what! Is it important for you to be with your child or not? Are you going to blame money for not daring to be intimate and for thinking it’s a little disgusting to change diapers and a little boring to sit in the playground staring while your little one squelch around in the mud when you’d rather sit and feel important in a pretty insignificant meeting because you “have the idea” that your career is important because you need the money you make so you can afford driving a four-wheel-drive Volvo with an impressive bumper.

Or – No I can’t go on the ski trip because I’ve already spent all of my vacation. And I can’t take a leave of absence because I couldn’t afford it and my boss wouldn’t let me anyway.

Oh yeah? Ok. Well ok then. I guess that’s how it is then.

Congratulations!

It’s interesting that most people seem to buy an apartment that is so expensive they can just about ”afford it”. But very few people buy an apartment or a house that costs less than what they can ”afford”.

It could’ve been the case that when a person can ”afford” something, she’s in possession of the money required to buy something. But the way society works today, ”to be able to afford” is to afford taking a loan. Which seems to lead most people, in the end, not affording anything but… affording.

And that’s a little ironic.

Almost as ironic as working in order to have opportunities to really enjoy your time off. Opportunities like owning summer houses and boats and buying gym memberships and having a big garden and a house by the water. But all of it costs so much we have to work so much we don’t have any time off to be on the boat or in the garden.

I’m not saying it’s the only reason, but it’s a quite obvious consequence. And I’m convinced it’s one of the main reasons. Thus: many of us put ourselves in financially difficult situations because, subconsciously, we can’t deal with the fact that we have a choice.

I can’t seem to find any other good answer when I ask myself why most people seem to take loans very close to what they can possibly afford. I have very few friends who have bought cheaper homes and cheaper cars than they ”can afford”. The few I know of have bought their cheaper homes because they want to be able to make other choices. Choices like going on vacation or eating good food.

Why do so very few of us buy time? Why is it that when people start making 10,000 per month or more they still work just as much, or more.

I think that class issues in society will look different in the future. And perhaps it already does: the upper class will consist of people who have learned how to make their own choices, the lower class hasn’t. And you can be upper class and make 2,000 a month and lower class and make 100,000 a month. Because really. What’s the point of making a hundred grand a month if you still don’t feel any freer than a student who lives on a thousand a month? If you still don’t feel like you can influence the circumstances of your life. And it’s obvious to me that the ability to make individual choices has very little to do with the size of your income. And once again I want to stress the fact that there are a few people who really are ”poor”, but most of us (and certainly the readers of this book) aren’t.

Many of us want to feel poor because it increases our sense of despair, injustice and lack of freedom. Which may feel familiar and actually brings us comfort and security. But in many of these cases I believe that the size of the income has little to do with our sense of being able to influence our circumstances. And these people would probably experience the same kind of despair and injustice even if they made twice as much. They would just push the boundary a bit further.

My main thesis here is that many of us give the mandate to make choices in our everyday lives to our checking account. And subconsciously we make sure our account gets emptied on a regular basis by our fixed costs. So that the room for making new choices becomes rather limited. And what we gain from this sickly behavior is security. Security and demands at the same time. Demands that make us get out of bed in the morning without thinking about what our needs really are. And security because we don’t have to question our everyday lives and we don’t need to go through all the trouble of exploring our dreams or who we are.

That’s why our artificial needs grow in relation to our income. So that our true needs don’t get too much space. This may perhaps be a cynical view. But unfortunately it’s my view, cynical or not.

Because there must be very few of us who really ”need” a bigger TV and a longer car and a wider lawn. I’m completely flabbergasted when I see how many low- and middle income people drive around in cars worth 30,000 or more. I’m completely flabbergasted by the amount of electronic appliances sold. By how much stuff is sold.

So the ”needs” that people convince themselves that they have. They don’t really exist. The real need may be the need to distract yourself from feelings inside that are lingering and fermenting.

How come some people seem to have all the money in the world while others seem to almost starve when they actually have the same salary and a similar family situation?

 

Strange.

from The Art of MAKING OUT! A book about the meaning of life, personal growth, and everything in between by Klas Hallberg

http://www.klashallberg.se/

Det här inlägget postades i Andras tankar/ Others thoughts. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s